Så handskas man med en kontodont på Skagerack

Musikteater 89 spelar med mycket musik och kroppsspråk. Bild: Marita Adamsson

Kultur Ouupghhh.. Hur låter rädslan som hugger till så man viker sig dubbel? Den syns i alla fall i tydligt i kropparna på Lena Lindell, Hans Qviström och Bo Lindell när de tänker på Kontodonten.

Barnen på Skagerack förstår. De skrattar igenkännande – för även om det är
läskigt ser det rätt komiskt ut också. Musikteater 89 använder inte bara musik utan också fysisk teater när de vänder sig till de minsta för att tala om rädsla.

Den kan ju se olika ut – och olika personer kan reagera olika. En spännande film på plattan kan förvandlas till stora skälvan – om Kontodonten verkar lura bakom hörnet. Ett hål att hoppa över kan verka så farligt att man ser Kontodonten stå i vägen och när man ska sova och allt verkar så skönt – så kan Kontodonten göra att man inte alls somnar.

Man kan bli alldeles stel av skräck eller också arg och börja slåss eller också springer man därifrån. Men om en vän håller armarna om en kan man bli modig. Om vännerna spelar och hejar på kan man våga göra det man inte vågar, och bli ganska så stolt över det. Med enkel scenografi och härligt färgstarka kostymer, med ganska få ord men desto mera rörelse vänder och vrider de tre skådespelarna på rädslan, med Kontodonten som sammanhållande symbol.

I grund och botten är det ett tungt ämne, men här tas på det allvar och med ett skutt och litet överseende på en och samma gång. På det sättet kan både rädslan och Kontodonten avväpnas – men inte bagatelliseras.

Litet lagom osäkerhet vilar över det hela – för vem eller vad är nu Kontodonten?

Marita Adamsson